utrappningen av lyrica går bra än så länge för den som undrar.. har än så länge "bara" tagit bort hälften från min kvällsdos. Och ja, det är klart att det käns lite.. får lite konstiga ångestkänningar och lite tvångstankar typ ala "jag kommer att dö i trafiken idag" sånnt..  men de var jag beredd på, har jag känt tidagare vid uttrappning.. och annars också :P


Så.. fortsätter.. slow and steady wins the race!

aaaand..were going off to soc.. ;(

Räkningarna väller in.. har 27kr på kontot..Panik.

CSN hör av sig och vill att jag ska börja betala av på studielånet igen.. 3500/mån..
Fastän jag knappt har någon inkomst..

 

Och vad gör jag?

Jo, jag bokar tid nere på stan hos frisören..

 

Undvikandebeteende? japp! nu kör vi!

 

 

 

 

Hur gick det hos farbror doktorn igår?

 

Jo det gick bra! Var en sympatiskt kvinna jag fick komma till. Kände mig nästan grinfärdig när jag klev in. Så många tankar och orolig för att verka för duktig..för glad.. När sanningen lurar bakom fasaden.

Men det gick bra, hon lyssnade och jag pratade.
Slutade med att hon sjukskriver mig två månader (tyckte jag lät lite, fick lite panik ..men sen då?)
Nu är allting upp till förnedringskassan.. förseningskassan..

Vi skrev 50%.. det betyder att jag måste jobba 50% för att överleva.. isf måste jag nog hitta mig ett nytt jobb..

Som inte är inom vården..  ska se om jag kan få hjälp av min kans till det kanske?

 

Vi diskkuterade och min medicin. Jag har ju länge velat trappa ut Lyrican. Dels för att jag inte tycker den ger mig nån vidare ångestlindring (svårt att veta endå) dels för att jag tycker att mitt minne och förmåga att formulera mig och tänka påverkas negativt.. Har gått från att låta som en djup smart person..till att låta som en efterbliven dagdrivare..  Nog för att det kan vara effekten av långvarig stress/deppression också men endå..

 

Sen inbillar jag mig att jag lägger på mig vattenvikt.. och det är inte önskvärt. när jag kämpar som ett djur för att komma i form..

 

Tillsist så har jag fan inte råd.. högkostnadsbeloppet har gått ut på apoteket och sjukhuset SAMTIDIGT!
370:- för några ynka piller.. nä, då köper jag hellre mat för dom pengarna.

 

 

 

 

 

Så! Vi satte upp en nedtrappningsplan, (ta bort 25mg/vecka) Så i mitten av feb så ska jag vara Lyricafri..
Jag är minst sagt orolig.. har ju trappat ner denna medicin för..men sjuk ångest som bieffekt..
Men det SKA gå..  Har ju min behovsmedicin till hjälp om inte annat..

Sen tyckte hon att jag skulle prova lamectal/lamotrigin.. mot svängnongar i humöret och ångestlindring..
Provade den en kort stund i sommras, men kom aldrig upp i dos.. (min cpdoktor sa att jag gjorde det, men igår fick jag höra att jag tydligen var lååångt ifrån de..)

Så ja, kanske.. men ska ha bort Lyrican först.. så jag kan göra en akkurat bedömning..

Så vare!

så himla bra!

 

 

 

kanske går lite fort om man inte är så duktig på engelska, men det är ju bara att spola bakåt och lyssna igen :)

 

denna kvinna ska jag börja följa. Hon vet vad hon pratar om!

...att äta dagen efter man hetsätit..är svårt..

 

 

 

 

 

såå många dömanden..

 

 

 

men jag måste.. för jag ska snart fara till gymmet.. och då måste jag ha energi!

 

love*

 

 

Är radiotystnad mellan jag och min pojkvän nu..
Igår hade vi ett bråk. Igen!

Är andra gången nu på några dagar.
Det tär på oss båda..

 

Vi smsar oss blå.. jag för att försöka hävda min självrespekt, förklaaara valideeera.. och han.. går in i offerrollen..eller beskyller. FAN,  sen gör vi sent sent på kvällen, så ingen av oss jag sova. Jag tar ju mina sömntabletter iaf..Sen vaknar man jätteledsen..och hela nästa dag är förstörd..klump i magen..

 

Orkar inte ha det såhär mkt längre till.

Orkar inte.
Alltid vågor på vårt hav.

 

Bråken tar aldrig slut. De är bara en förlängning av varandra.. handlar om samma saker..


bråk 1 handlade om att jag inte svarade på hans sms och stängde av min mobil för att sova å slippa bråk.

bråk 2 handlade om att jag skulle gå på bio med två kompisar varav en min kille tycker stöter på mig
(hon är homosexuell) (det här har blivit ett av vårt största ämnen att bråka om..alla ord på ämnet är uttömda typ)

bråk 3 handlade om att jag tappade kontrollen och hetsåt typ..20st mackor igår efter att jag kommit hem från jobbet och sen cyklat en mil på träningscykeln.. F A N.. sen hade jag ingen lust att dela det med han för jag skämmdes och vill kunna känna att jag kan få ha saker för mig själv också och inte måste snacka med han om VARENDA LILLA SAK. utan att jag avgör själv..

 

Så, och nu tar vi och väntar på nästa gräl..för det kommer handla om samma som bråk nummer 1..
sen kommer tvåan..  fattar ni?

 

Önskar att jag inte brydde mig så mkt, men hela min värld rasar efter våra bråk..
och det tar långt tid för mig att komma tillbaka igen..

Nu har jag fått en läkartid på Onsdag. Det ska väl skrivas ett intyg till min sjukskrivning. Shit är redan nervös, vet inte vad jag ska säga..har iaf bestämt mig att vara så konkret och fåordig som möjligt. För att jag har gjort det felet förr att prata och uttrycka mig FÖR BRA. Och då sätter de mig i frökenduktigfacket..vilket leder till att de ser mig som mkt mer kapabel än jag är.. :(

 

 

 

Har hänt såå många ggr. att läkare å psykpersonal sagt "men du ser ju ut att må så braa?!
Du uttrycker ju dig så duktigt?! Det finns de som har det mkt värre än dig!"

less på de nu..håll tummarna för mig!

Har varit hos min psykolog idag.
Efter att jag pratat ut om allt kring jobbet så säger hon att jag borde sjukskriva mig..
Alltså inte helt, utan 25 eller 50%..  jag leker med tanken.. då skulle jag inte köra ut mig så mkt som jag lyckas göra på bara en vecka.. och får det lite bättre ekonomiskt också..

 

 

 

 

Ja, vi får se..

 

Önskar jag kunde låta bli att se det som ett misslyckande bara..

 

Att acceptera sina begränsningar är SVÅRT.. särskillt när de skiljer sig from normen :,(

 

 

Är så trött på att bli ifrågasatt på nya jobbet.. får höra saker som "kan du inte hoppa in och gå heltid när jag går på semester i 6 veckor, varför inte?"   "87% är ju inte heltid"   "du som är så ung kan ju inte vara trött?"

eller.. "du måste jobba mera, varför du inte jobba mera?"  - som den irriterande invandrarkillen jag jobbade med igår sa... han är på mig hela tiden å tjatar..

 

Eller denna klassiker som jag fått höra av typ alla på hela bygget:

"jasså, du jobbar timtid? Pluggar du på sidan av då eller?"

Precis som att man MÅSTE det?!
Igår fick jag nog och sa lite surt "varför frågar alla det?!"
De såg bara frågande ut..

 

Jävla människor! Sköt ert och skit i andra!

 

 

Jag är så himla ledsen..
Jag kan inte söka stöd hos min mamma fastän jag behöver henne som mest just nu.
Hon förstår inte. När jag försker beskriva hur mkt ångest jag har på morgonen när jag vaknar innan ett jobbpass så säger hon bara "Men tre pass i veckan är inte mycket!" Eller "du kan så mkr mer än du tror" eller "du skulle må bra av att jobba varje dag, gå på en schemarad"

 

hon FATTAR inte.. och jag har gett upp att försöka föklara.. för det gör så jäkla ont att höra sånna saker när man kämpar som faaan att orka ... sen så säger hon att det är "inget".

 

Mina föräldrar kommer ALDRIG kunna acceptera mitt handikapp..Bara för att de inte syns på mig..
De kommer alltid tro att bara jag "skärper mig", kliver upp i tid.. osv osv.  så löser sig allt.

 

 

 

För sjätte morgonen i rad vaknade jag med ångest så pass att jag mådde fysiskt illa..

Jag försöker göra mitt DBT tjaffs, funkar inte.. andningsövningar.. funkar inte..
Idag vart det en Xanor direkt på morgonen.. och jävlar vad den tog. Blev helt drogad.
Kom sent till min tid hos min terapeut.. satt där och lipade.. Hon sa att jag kanske skulle överväga sjukskrivning igen.. Men jag orkar inte. ORKAR INTE med försäkringskassan å soc å läkare å hela köret.
Hade bestämt mig för att stå utanför det där nu. vara "normal"

 

Blir det så.. att jag kraschar och måste dit igen.. så kommer det ta hårt. Så himla hårt.

 

Vill bara fungera..snälla kan jag inte bara få fungera? Och göra min familj stolt, och mig själv?
Är så trött på att vara den som jämt inte kan.. som måste ge upp.. misslyckas.. och är udda.

 

Snälla?

 

Jobb lördag och söndag.. försöker va här och nu men kan inte tänka på annat.. Så himla tufft att va på nya ställen..inte kunna namnen på de man ska vårda.. ställa dumma frågor .. fan.

 

 

Ska tvinga iväg mig på gymmet snart.. måste, fast jag hellre vill ligga som en blöt pöl i sängen och typ..droga ner mig..   Måste..

Hej..

 

Vet att det var jättelängesen jag uppdaterade nu. Tänker var och varannan dag "åh det måste jag skriva om" men tankarna flyger iväg på annat håll och fastnar aldrig här..

 

Mycket har hänt sen sist.
Jag har flyttat in i min nya lägenhet inne i stan..ensam men min katt.
Jag har börjat två jobb varav avslutat det ena då det..hände sjukt jobbig sak.
Och kände att företaget var oproffsiga som attans.. Kan ta de en annan gång.

Jobbet jag har nu är på ett äldreboende.. "suprise suprise!"
Jag har nästan bara jobbat inom vården..äldrevården.. eftersom det är där man lättast får jobb..
Trots att jag är utbildad uska så känner jag mer och mer att vårdjobb inte är nått för mig..alls.
Men! Nu har jag som sagt skaffat mig ett nytt sådant..igen..

När man har Borderline så blir det lätt problematiskt med arbetslivet. Vet inte om någon känner igen sig?
Ena dagen är allt skitbra, och man känner sig on top of the world.. för att nästa dag vakna och känna att man vill dö typ.. Inte lämna sägen..säga upp sig osv osv.

 

Svårast för mig och jobb har varit min skörhet. Min oförmåga att hantera kritik.. min förmåga att tolka allt ALLT.
Allt folk säger "hur menade de nu? menade de mig? de hatar mig!!" Eller gör "tittade hon nu på mig för att jag gjorde fel? ser jag konstig ut? bla bla blaa.. Ni som är likadana tror jag fattar.

Jag blir så lätt utmattad på en arbetsplats!

Nu har det gått två veckor, och jag känner redan att jag inte står ut!

Jag sökte jobbet jag har nu för att de inte skulle ringa ut sina vikarier utan, pam pa pamm SMSA!
(guld för oss som har släng av telefonfobi eller bara inte klarar av att säga nej när folk ber oss om saker och sedan typ avlider av ångest när man lagt på)

Hursom.. Nu visade det sig att dom smsar... fyra erbjudanden per morgon!
Och har ringt mig vareenda dag kl 7 på morgonen.. Behöver ja säga att jag skiter i att svara?
Och får istället värsta ångestklumpen i magen.. "va kommer du säga om mig nu?"

De ringer fastän man redan blivit bokad på kvällen.. för att kolla om man kan ta morgonen också.

Ni fattar, de ringer non stop!

 

Och jag blir så jäävla stressad!

 

Jag har räknat ut att för att klara mig ekonomiskt så måste jag jobba tre pass på 8timmar styck i veckan.
Och det känns.. för mkt :/   
och de jag jobbar med fattar inte att jag absolut absolut inte vill ha mer än dessa..
De som jobbat 100% hela sitt liv typ FATTAR inte att det faktiskt finns folk som INTE VILL jobba mer än nödvändigt. som INTE ORKAR..  usch..  Och det är väl inget man säger till chefen första veckan eller vad tror ni?

Nä.. man ljuuuger, ljuuger så man blir blå.. kommer med ursäker å lögner..låtsas vara sååå kapabel och duktig..så de inte ska tro att man e knäpp!

 

 

Är de bara jag?