Jag är så himla ledsen..
Jag kan inte söka stöd hos min mamma fastän jag behöver henne som mest just nu.
Hon förstår inte. När jag försker beskriva hur mkt ångest jag har på morgonen när jag vaknar innan ett jobbpass så säger hon bara "Men tre pass i veckan är inte mycket!" Eller "du kan så mkr mer än du tror" eller "du skulle må bra av att jobba varje dag, gå på en schemarad"

 

hon FATTAR inte.. och jag har gett upp att försöka föklara.. för det gör så jäkla ont att höra sånna saker när man kämpar som faaan att orka ... sen så säger hon att det är "inget".

 

Mina föräldrar kommer ALDRIG kunna acceptera mitt handikapp..Bara för att de inte syns på mig..
De kommer alltid tro att bara jag "skärper mig", kliver upp i tid.. osv osv.  så löser sig allt.

 

 

 

För sjätte morgonen i rad vaknade jag med ångest så pass att jag mådde fysiskt illa..

Jag försöker göra mitt DBT tjaffs, funkar inte.. andningsövningar.. funkar inte..
Idag vart det en Xanor direkt på morgonen.. och jävlar vad den tog. Blev helt drogad.
Kom sent till min tid hos min terapeut.. satt där och lipade.. Hon sa att jag kanske skulle överväga sjukskrivning igen.. Men jag orkar inte. ORKAR INTE med försäkringskassan å soc å läkare å hela köret.
Hade bestämt mig för att stå utanför det där nu. vara "normal"

 

Blir det så.. att jag kraschar och måste dit igen.. så kommer det ta hårt. Så himla hårt.

 

Vill bara fungera..snälla kan jag inte bara få fungera? Och göra min familj stolt, och mig själv?
Är så trött på att vara den som jämt inte kan.. som måste ge upp.. misslyckas.. och är udda.

 

Snälla?

 

Jobb lördag och söndag.. försöker va här och nu men kan inte tänka på annat.. Så himla tufft att va på nya ställen..inte kunna namnen på de man ska vårda.. ställa dumma frågor .. fan.

 

 

Ska tvinga iväg mig på gymmet snart.. måste, fast jag hellre vill ligga som en blöt pöl i sängen och typ..droga ner mig..   Måste..