Ångest heladagendag idag.. Men jag vet varför. Jag är inte i nuet, kastar mig mellan då och sen. Fine, kom igen då ångest, give me your best shot. Då får jag bara över mina färdigheter mera..

Jag har.. så länge jag kan minnas haft problem med min självbild och mat.
För några år sen så utvecklade jag full Bulimi och gick på en klinik för det.  
Samtalsgrupper, grupper man åt tillsammans u name it.



När jag tänker tillbaka på den tiden snörps mina luftvägar ihop. Jag har haft väldigt många svåra år..många år av psykiskt dåligt måeende. Men de åren med Bulimin var nog de värsta.. så otroligt självförgörande sjukdom.
Jag bodde helt själv i en liten skolåda till lägenhet i stan. Inga vänner att nämna, social fobi, sjukskriven för depression, vänd ryggen av samhället..f-kassan..arbetsförmedlingen. Jag minns att mitt enda sysselsättning på dagarna var att sova. Inför kvällen planerade jag vad jag skulle handla..sen gick jag och handlade..Varorna skrek mitt namn ifrån hyllorna.. Gick med blicken i golvet ock skämdes, låtsades vara normal, undrade om det syntes på mig. Undrade om smala söta tjejen i kassan förstod. Skämdes skämdes skämdes. Iaktog folk på väg hem och fantiserade om att få vara dom. Undrade vars dom var på väg och vad dom skulle göra under kvällen. Jag visste ju allt för väl vars jag var på väg och vad jag skulle göra resten av kvällen/natten.

Alla mina pengar gick åt. Skyndade mig hem, såfort jag kom innanför dörren så slet jag upp förpackningarna och åt allt på stående fot. fort fort skulle det gå. Jag minns särskillt en gång då jag åt en falukorv precis som om det hade varit en banan..skalade den och åt..grät, tuggade, svalde, grät, tuggade ännu mer och svalde. Var rädd att grannarna skulle höra mig. Se mig, undra.

Jag minns att min mamma kom och hälsade på mig ibland när de hade ärenden inne i stan. Jag var så olidligt ensam. Så ensam att hennes besök nästan bara gjorde det värre, för varje gång hon for så bröt jag ihop efteråt. Hoppades att hon skulle vända om, komma tillbaka och ta mig därifrån.. iväg ifrån allt.

Minns alla de gånger det blev stopp i avloppet i handfatet..hur jag stod i bara trosor och försökte rensa och skruva ihop avloppsdelarna.. lukten..    Jag vill aldrig mer tillbaka till det livet. Det livet är värre än döden.

 

Jag gjorde mig själv så illa..på så många olika sätt samtidigt. Jag svälte mig, hetsåt, laxerade, tryckte i mig skumma bantningspiller, skar mig, självmedicinerade/överdoserade, hetsmotionerade, inledde relationer med killar som ..låt oss säga jag önskar jag aldrig träffat.. allt det där om och om igen varje dag.
Gör ont att skriva, allt jag behövde var ju en kram.
Jag mådde ju redan så dåligt, varför skulle jag straffa mig mera då redan?

 

Känns också viktigt att påpeka, att förutom all skada jag gjorde på mig själv, så blev jag aldrig smal!
Syntes knappt någon skillnad, trots allt helvete. Så allting var i efterhand så jävla bortkastat.
Tänk om jag hade lagt tid och energin på något annat istället? Hade inte funnits några gränser för vad jag hade kunnat åstakomma då..

Grejen med Bulimi är ju att de som lider ofta står kvar på normalvikt.
Det är inte alltid lätt att se utifrån att någon lider av det..
Minns att jag ibland önskade att det syntes mer utanpå, så jag kunde bli mer taget på allvar..

Det har blivit bättre, det kan bli bättre. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde att jag inte är där nu, utan där jag är idag. Jag vet att mycket (nästan allt) jobb har jag gjort själv. För ingen kan göra det åt en.. Kanske har jag bara växt ifrån lite..mognat. Självklart har jag fortfarande dagar.. då jag halkar tillbaka, då jag tränar maniskt, tackar nej till den där bullen för att jag säger åt mig själv att jag inte är värd den..Stunder då stoppa fingrarna i halsen för att kunna andas lite lättare är frestande. Visst, vissa gånger händer det att jag också gör det.. Jag tror aldrig man blir helt frisk från en ätstörning, vissa tankar etsar sig fast.
Men, man kan lära sig att inte lyssna på dom, att göra tvärtemot.

Jag har kommit en bit på vägen. En bra bit på vägen. Så lång bit att jag idag för första gången..på tja, kanske 15år.. såg mig i spegeln och tyckte om vad jag såg. Jag var STOLT. jag ÄLSKADE!

visst, det finns saker man kan förbättra, det finns det ju alltid. nån cm här..nått lyft där..
MEN jag accepterade det jag såg. jag DÖG.
..och det är en bra jävla bit på vägen!

Det är stort, så oerhört stort mina vänner.. jag trodde aldrig att jag skulle få känna så.
Visst kan man bli bitter å känna "varför kunde jag inte få känna såhär för 10år sen??!"

men.. man kan också tänka  "vissa känner kanske aldrig denna känsla så länge de lever" ?


Mina vänner, mina medsystrar..ville bara säga det. Kämpa på!
Det finns visst ljus i tunneln, om man vill. Och det är inte alltid ett tåg! ;)

 

 

efterord. ..usch, kände att det blev lite rörigt i texten, får be om ursäkt,
känner bara att jag har så mkt att säga inom det här ämnet.. slutord tack för att du tog dig tid och läste.

 

 

 

Tänkte ta och skriva upp lite kändisar som gått ut med sina mentala funktionsnedsättningar.
Eller vad jobbigt det där blev att skriva, tokstolliga skulle det ju stå :P





Catherine Zeta Jones - Diagnostiserades nyligen med Bipolär syndrom.
Hennes make Michael Douglas gick ut i pressen och berättade att hans fru Cathrine blivit inlagd på mentalsjukhus.




Kungen av komedi, Jim Carrey - Bipolär  (stor överraskning va?)

skådespelaren Robin Williams - Bipolär (svårtippat även där!)

Kurt Cobain - Bipolär

Marsha Linehan - Grundaren av DBT, kom själv på terapiformen då hon utegick från sina egna svårigheter med diagnosen Borderline.




Skönheten Marilyn Monroe - Borderline, ska tydligen ha levt sitt liv väldigt likt någon med IPS.

Prinsessan Diana - Borderline, Folk nära sessan har efter hennes död kommit fram till att hon uppfyllde väldogt många av kriterierna för IPS, hon ska även ha kämpat med ätstörningar.

Skådespelerskan Kim Basinger har öppet gått ut med berättelser om hur ångestattacker, socialfobi fanns med i hennes dagliga leverne.

Skådespelerskan Emma Thompson - Gick in i en djup depression då hon fickveta att hon inte kunde få barn.



Musikern Robbie Williams har under intervjuver avslöjat att han inför varje show lider av extrem scenskräck.


Guldmedaljören i simmning Michael Phelps - ADHD


Justin Timberlake - ADHD och tvångssyndrom


Kronprinsessan Viktoria - Anorexi




Programledaren för extreme home makeover Ty Pennington (NO SHIT SHERLOCK :D)


Den nakne kocken Jamie Oliver - ADHD

Will smith - Säger att han förmodligen har ADHD och även en släng av deslexi,
därför lyssnar han idag på ljusböcker istället för att läsa.

Här är ett filmklipp där Caroline Af Ugglas och Jonas Inde är med på
Malous och pratar om positiva sidor hos bipolär sjukdom.



http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2167786



Hon har även skrivit en bok.

Beskrivning:

"Boken är en dokumentär och ordagrann skildring av de psykoterapisessioner de bedrivit under mer än ett och ett halvt år. Caroline af Ugglas är under samtalen obarmhärtigt öppen och beskriver naket sina depressioner, sin ångest, sin rädsla för att bli galen men berättar också utförligt om sin familjehistoria, barndom, vilda ungdomsår och kärleken till sin familj. Och om mycket, mycket mer.

I Hjälp, vem är jag? får vi följa med i Caroline och UKON:s lika insiktsfulla som tidvis dråpliga samtal. I denna unikt iscensatta självbiografi får vi vartefter se en livshistoria växa fram. Boken är en djupt personlig berättelse och bekännelse från en person mitt i ett liv fullt av körsång, hästar, knasiga upptåg, lidande och lidelse."

 

Förövrigt älskar jag Caroline Af Ugglas, hon är så härligt dampig!
Och öppen, oblyg och ärlig. Tänk om fler vore som henne :)
Superwoman liksom.