closecall

Usch.. igår bar det iväg.
Ett dåligt humör utvecklades till en riktig borderlinesvängning..och helt plötsligt kunde jag inte komma på en enda anledning att leva vidare..

Det var så mkt tankar, impulser, tårar..nära.. :,(
Fick stöd via tele, tack för det känner jag idag.
 
Mkt att kämpa med just nu..på alla håll å kanter.
 
Ska verkligen försöka inte ta så dödsallvarligt på allt..ändra inställning på livet.
 
Träffade min terapeut idag. Hon var redo att skriva in mig på psyket.
Men jag sa nej, det behövs inte. För det gör det inte längre..inte idag..

Jag har aldrig varit inskriven där.. det skrämmer mig väldigt mkt.
Inget trevligt ställe.. ångest i väggar och tak.
 
Hälsat på en vän där en gång.
 
Nä! nu, nya tag! upp upp och iväg.
 
Fyller ju år i veckan också..
 
Hoppas du som läser har det bra?
 
 
 

trodde jag aldrig..

Jag har.. så länge jag kan minnas haft problem med min självbild och mat.
För några år sen så utvecklade jag full Bulimi och gick på en klinik för det.  
Samtalsgrupper, grupper man åt tillsammans u name it.



När jag tänker tillbaka på den tiden snörps mina luftvägar ihop. Jag har haft väldigt många svåra år..många år av psykiskt dåligt måeende. Men de åren med Bulimin var nog de värsta.. så otroligt självförgörande sjukdom.
Jag bodde helt själv i en liten skolåda till lägenhet i stan. Inga vänner att nämna, social fobi, sjukskriven för depression, vänd ryggen av samhället..f-kassan..arbetsförmedlingen. Jag minns att mitt enda sysselsättning på dagarna var att sova. Inför kvällen planerade jag vad jag skulle handla..sen gick jag och handlade..Varorna skrek mitt namn ifrån hyllorna.. Gick med blicken i golvet ock skämdes, låtsades vara normal, undrade om det syntes på mig. Undrade om smala söta tjejen i kassan förstod. Skämdes skämdes skämdes. Iaktog folk på väg hem och fantiserade om att få vara dom. Undrade vars dom var på väg och vad dom skulle göra under kvällen. Jag visste ju allt för väl vars jag var på väg och vad jag skulle göra resten av kvällen/natten.

Alla mina pengar gick åt. Skyndade mig hem, såfort jag kom innanför dörren så slet jag upp förpackningarna och åt allt på stående fot. fort fort skulle det gå. Jag minns särskillt en gång då jag åt en falukorv precis som om det hade varit en banan..skalade den och åt..grät, tuggade, svalde, grät, tuggade ännu mer och svalde. Var rädd att grannarna skulle höra mig. Se mig, undra.

Jag minns att min mamma kom och hälsade på mig ibland när de hade ärenden inne i stan. Jag var så olidligt ensam. Så ensam att hennes besök nästan bara gjorde det värre, för varje gång hon for så bröt jag ihop efteråt. Hoppades att hon skulle vända om, komma tillbaka och ta mig därifrån.. iväg ifrån allt.

Minns alla de gånger det blev stopp i avloppet i handfatet..hur jag stod i bara trosor och försökte rensa och skruva ihop avloppsdelarna.. lukten..    Jag vill aldrig mer tillbaka till det livet. Det livet är värre än döden.


 
Jag gjorde mig själv så illa..på så många olika sätt samtidigt. Jag svälte mig, hetsåt, laxerade, tryckte i mig skumma bantningspiller, skar mig, självmedicinerade/överdoserade, hetsmotionerade, inledde relationer med killar som ..låt oss säga jag önskar jag aldrig träffat.. allt det där om och om igen varje dag.
Gör ont att skriva, allt jag behövde var ju en kram.
Jag mådde ju redan så dåligt, varför skulle jag straffa mig mera då redan?
 
Känns också viktigt att påpeka, att förutom all skada jag gjorde på mig själv, så blev jag aldrig smal!
Syntes knappt någon skillnad, trots allt helvete. Så allting var i efterhand så jävla bortkastat.
Tänk om jag hade lagt tid och energin på något annat istället? Hade inte funnits några gränser för vad jag hade kunnat åstakomma då..

Grejen med Bulimi är ju att de som lider ofta står kvar på normalvikt.
Det är inte alltid lätt att se utifrån att någon lider av det..
Minns att jag ibland önskade att det syntes mer utanpå, så jag kunde bli mer taget på allvar..

Det har blivit bättre, det kan bli bättre. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde att jag inte är där nu, utan där jag är idag. Jag vet att mycket (nästan allt) jobb har jag gjort själv. För ingen kan göra det åt en.. Kanske har jag bara växt ifrån lite..mognat. Självklart har jag fortfarande dagar.. då jag halkar tillbaka, då jag tränar maniskt, tackar nej till den där bullen för att jag säger åt mig själv att jag inte är värd den..Stunder då stoppa fingrarna i halsen för att kunna andas lite lättare är frestande. Visst, vissa gånger händer det att jag också gör det.. Jag tror aldrig man blir helt frisk från en ätstörning, vissa tankar etsar sig fast.
Men, man kan lära sig att inte lyssna på dom, att göra tvärtemot.

Jag har kommit en bit på vägen. En bra bit på vägen. Så lång bit att jag idag för första gången..på tja, kanske 15år.. såg mig i spegeln och tyckte om vad jag såg. Jag var STOLT. jag ÄLSKADE!

visst, det finns saker man kan förbättra, det finns det ju alltid. nån cm här..nått lyft där..
MEN jag accepterade det jag såg. jag DÖG.
..och det är en bra jävla bit på vägen!

Det är stort, så oerhört stort mina vänner.. jag trodde aldrig att jag skulle få känna så.
Visst kan man bli bitter å känna "varför kunde jag inte få känna såhär för 10år sen??!"

men.. man kan också tänka  "vissa känner kanske aldrig denna känsla så länge de lever" ?


Mina vänner, mina medsystrar..ville bara säga det. Kämpa på!
Det finns visst ljus i tunneln, om man vill. Och det är inte alltid ett tåg! ;)

 
 
efterord. ..usch, kände att det blev lite rörigt i texten, får be om ursäkt,
känner bara att jag har så mkt att säga inom det här ämnet.. slutord tack för att du tog dig tid och läste.
 
 
 

DBT

Hej hej!
Hoppas ni har det bra. Jag påbörjade min DBT behandling igen efter ett 9 månaders uppehåll.
Var en del nya tjejer i gruppen och jag var rätt nervös innan, slank ner både en xanor och en cigg
(jag som aldrig typ röker annars?) Kände iaf två tjejer lite sen förut, så det kändes tryggt.
Var helt nya gruppledare också, lite synd då jag verkligen gillade de förra..
Men de nya verkade faktiskt väldigt bra de också. Rutinerade, sånnt gillar jag.
Kändes som iaf en av dom förstod mig..

Som vanligt pratade jag mest ..för de andra satt mest tysta.
Men jag har bestämt mig att inte ha dåligt samvete för det.
Det här är min LIVS chans, den kommer kanske bara en gång.
Och jag ska ta den!

Eftersom det var första gången så gick vi igenom tradiga saker som gruppregler osv.
Sen pratade vi lite om WISEMIND som det så fint heter. Det är när man tar beslut efter att ha vägt in både förnuft och känsla. För det mesta så tar jag alla mina beslut på enbart känsla.. Så veckans läxa för mig blev att då och då tänka till om hur det såg ut, om jag var 80% känslostyrd, och bara 20% över till förnuft.. ni fattar?





Annars då?
Ja.. är besviken på min terapeut, hon har blivit sjuk och svarar inte på sms när jag behöver henne som mest.
Min relation till min pojkvän sliter mig itu just nu..mkt energi går åt till att härgergera det..
Hon som vi kan kalla "M" svarar inte på sms för att hon är förkyld.. kom igen?
Jag skulle förstå om hon var magsjuk eller nått.. ett sms kan man faktiskt slänga iväg till en person i kris..särskillt när man har lovat att finnas där 24/7 med råd och hjälp.
 
Så.. har blivit en del behovstabletter nu.. Jag sover jättedåligt..så sömntabletter måste jag också inta för att palla.. Och jag som just försökt trappa ur dom.. AJA, var sak har sin tid!

Det var en lägencheck!  skriiiv till mig ni som läser, känns verkligen som om jag skriver för mig själv här..
Har ni inga frågor, vadsomhelst? kommentera iaf.

Kramar! /BorderlineBella

inte ok

är jobbigt nu..


Vaknade imorse med världens ångest, tankar jag inte vill tänka spann runt runt i mitt huvud.
Jag försökte köra en mindfulnessövning och det funkade faktiskt lite! En halv xanor på det så gick det över.
Eller ja, jag blev avtrubbad, på ett skönt vis.. Läskigt dock att köra bil sen då jag var i min egen värld..
Jag har iaf klarat av denna veckans introdagar på sommarjobbet. Det är jag stolt över!

I helgen får vi besök av ett par och deras dotter, vänner till min sambo. Känns jobbigt. Usch.

Har levt på ca 700kcal idag också.. ljuger om jag säger att det inte känns bra.


Nä, här och nu.. inte vara i framtidsfönstret..

God natt!


Ann Heberlein

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Förlåt.
har haft fullt upp med migg "eget"
Humöret går upp och ner som en bergodalbana..ena sekunden känner jag mig rätt glad, harmonisk och nöjd, för att nästa sekund sjunka in i en djup sorg, panik och livsleda..

Imorse var jag var ute på en morgon promenad (svullade som en gris igår kväll och har ångest över det)
jag lyssnar på ljudboken "jag vill inte dö men inte heller leva" skriven av Ann Heberlein.
Den är bra, hon är så jävla interlektuell och slänger sig så bra med ord. Om man bara vore hälften så smart.
Min hjärna känns mosig (vet inte om det är av mina mediciner) och jag får vara glad bara jag kan komma på rätt ord i mina meningar ibland.. Det kan vara så enkelt som jag ska säga jag ska gå på toa, och jag säger soffa istället för toa. Fattar ni så störande? jag pratade med min "doktor" om detta. jag skriver doktor inom situationstecken.. vi kommer tillbaka till det senare.. Han påstod att Lyrica inte alls gav den biverkningen. JODU! Kiss my ass! Ända sen jag började med den kan jag inte sortera mina tankar, dom försvinner från mig, hopar sig, kommer i fel ordning..Och jag som alltid varit en talför ung dam (när jag själv vill) har nu sårt att bilda de enklaste meningar..
Jag GLÖMMER orden. Å det skrämmer mig som fan.

Jag skulle vilja trappa ner på Lyrican, jag har gjort det litagrann. Skulle vilja ta bort den mer, men jag är rädd.
Rädd för att den kanske visst gör någon nytta. Rädd för utsättningssymtomen som är så jävla sjukt hemska. Att vakna på morgonen och inte kunna andas av ångest. Som att ha en skenande häst inuti bröstet. Trots detta så står jag inte på någon hög dos alls.. Skrämmande. Min "doktor" säger att jag inbillar mig, att det går hur bra som helst att trappa ner från dosen som jag har.. Precis som om han själv provat..

Nä! Det var Ann heberline vi skulle prata om nu :)

Hennes bok är bra, men den gör mig samtidigt deppig. Vissa saker hon skriver gör mig ont i hjärtat.
När en kvinna som har "allt" inte kan vara lycklig.. vilka chanser har då jag?
Hon har accepterat att hon aldrig kommer att bli lycklig. Att det alltid kommer att vara såhär för henne.
Själv klänger jag mig fast vid en slags illution att jag visst kommer bli frisk, normal.. att det kommer att gå över.
Min terapeut sa till mig att kvinnor med Borderline har goda chanser att komma ur det..typ vid 30års ålder.
Såklart hon säger så..vad ska hon säga "sorry! du är körd!" ..Nä men, så tänker jag mina mörka stunder.


Ann skriver väldigt mkt om självmord, och boken är minst sagt triggande.
Nu kanske ni tänker "Ja, men Ann lider ju inte av Borderline, utan är bipolär"
Ja, men vad jag har hört så är det väldigt många likheter mellan borderliners och bipolär tvåorna..

Boken får en helt klart att fundera över saker. Tex detta.

"Samhället behöver oss med psykiska diagnoser för att kunna definiera vad som är normalt"

Rätt tänkvärt va?

Jag tycker att Ann är en stjärna, en modig varelse. Känns så skönt med personer som visar att man kan både vara framgångrik, rik, en bra mamma, allt det där, så fullt fungerande, och samtidigt så ändå icke fungerande.
Om ni förstår vad jag menar? En sådan offentlig person och endå vågar hon gå ut med sina mörkaste sidor av sig själv.




Att skapa stereotyper..

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/sa-fort-de-haft-det-bra-borjade-helvetet-igen_40714.svd



Hittade denna text, den ska tydligen beskriva hur det är att leva i en relation med en människa med ips..
Jag tycker personligen att den är vidrig. Fattar dom inte att sånna här texter målar upp oss som tallrikskastande monster?






Visst, kan det vara så att denna text stämmer överens med hur vissa personer har det..
och visst är det väl så att vi avsiktigt eller oavsiktigt ibland gör det väldigt svårt för folk som står oss nära..
Men jag tycker endå att det är viktigt att påminna sig om att de personer som borderliners skadar oftast är
SIG SJÄLVA :/


Jag vet inte hur det är med er andra, men kriteriet med utåtagerande ilska stämmer inte in på mig.
Det var den enda av de alla. Endå verkar det vara det som folk förknippar oss med?

Eller?

Dagens grubbleri





Är det bara jag.. eller är det inte så att vissa mentala diagnoser är mer "ok" än andra?


Började tänka på det när jag gjorde inlägget om kändisar med diagnoser..
Jag skulle tom sträcka mig så långt till att säga att vissa i många fall är populära..


Har jag fel?