Nu har jag inte skrivit på ett tag. Förlåt.
har haft fullt upp med migg "eget"
Humöret går upp och ner som en bergodalbana..ena sekunden känner jag mig rätt glad, harmonisk och nöjd, för att nästa sekund sjunka in i en djup sorg, panik och livsleda..

Imorse var jag var ute på en morgon promenad (svullade som en gris igår kväll och har ångest över det)
jag lyssnar på ljudboken "jag vill inte dö men inte heller leva" skriven av Ann Heberlein.
Den är bra, hon är så jävla interlektuell och slänger sig så bra med ord. Om man bara vore hälften så smart.
Min hjärna känns mosig (vet inte om det är av mina mediciner) och jag får vara glad bara jag kan komma på rätt ord i mina meningar ibland.. Det kan vara så enkelt som jag ska säga jag ska gå på toa, och jag säger soffa istället för toa. Fattar ni så störande? jag pratade med min "doktor" om detta. jag skriver doktor inom situationstecken.. vi kommer tillbaka till det senare.. Han påstod att Lyrica inte alls gav den biverkningen. JODU! Kiss my ass! Ända sen jag började med den kan jag inte sortera mina tankar, dom försvinner från mig, hopar sig, kommer i fel ordning..Och jag som alltid varit en talför ung dam (när jag själv vill) har nu sårt att bilda de enklaste meningar..
Jag GLÖMMER orden. Å det skrämmer mig som fan.

Jag skulle vilja trappa ner på Lyrican, jag har gjort det litagrann. Skulle vilja ta bort den mer, men jag är rädd.
Rädd för att den kanske visst gör någon nytta. Rädd för utsättningssymtomen som är så jävla sjukt hemska. Att vakna på morgonen och inte kunna andas av ångest. Som att ha en skenande häst inuti bröstet. Trots detta så står jag inte på någon hög dos alls.. Skrämmande. Min "doktor" säger att jag inbillar mig, att det går hur bra som helst att trappa ner från dosen som jag har.. Precis som om han själv provat..

Nä! Det var Ann heberline vi skulle prata om nu :)

Hennes bok är bra, men den gör mig samtidigt deppig. Vissa saker hon skriver gör mig ont i hjärtat.
När en kvinna som har "allt" inte kan vara lycklig.. vilka chanser har då jag?
Hon har accepterat att hon aldrig kommer att bli lycklig. Att det alltid kommer att vara såhär för henne.
Själv klänger jag mig fast vid en slags illution att jag visst kommer bli frisk, normal.. att det kommer att gå över.
Min terapeut sa till mig att kvinnor med Borderline har goda chanser att komma ur det..typ vid 30års ålder.
Såklart hon säger så..vad ska hon säga "sorry! du är körd!" ..Nä men, så tänker jag mina mörka stunder.


Ann skriver väldigt mkt om självmord, och boken är minst sagt triggande.
Nu kanske ni tänker "Ja, men Ann lider ju inte av Borderline, utan är bipolär"
Ja, men vad jag har hört så är det väldigt många likheter mellan borderliners och bipolär tvåorna..

Boken får en helt klart att fundera över saker. Tex detta.

"Samhället behöver oss med psykiska diagnoser för att kunna definiera vad som är normalt"

Rätt tänkvärt va?

Jag tycker att Ann är en stjärna, en modig varelse. Känns så skönt med personer som visar att man kan både vara framgångrik, rik, en bra mamma, allt det där, så fullt fungerande, och samtidigt så ändå icke fungerande.
Om ni förstår vad jag menar? En sådan offentlig person och endå vågar hon gå ut med sina mörkaste sidor av sig själv.