Usch.. igår bar det iväg.
Ett dåligt humör utvecklades till en riktig borderlinesvängning..och helt plötsligt kunde jag inte komma på en enda anledning att leva vidare..

Det var så mkt tankar, impulser, tårar..nära.. :,(
Fick stöd via tele, tack för det känner jag idag.

 

Mkt att kämpa med just nu..på alla håll å kanter.

 

Ska verkligen försöka inte ta så dödsallvarligt på allt..ändra inställning på livet.

 

Träffade min terapeut idag. Hon var redo att skriva in mig på psyket.
Men jag sa nej, det behövs inte. För det gör det inte längre..inte idag..

Jag har aldrig varit inskriven där.. det skrämmer mig väldigt mkt.
Inget trevligt ställe.. ångest i väggar och tak.

 

Hälsat på en vän där en gång.

 

Nä! nu, nya tag! upp upp och iväg.

 

Fyller ju år i veckan också..

 

Hoppas du som läser har det bra?

 

 

 

Ångest heladagendag idag.. Men jag vet varför. Jag är inte i nuet, kastar mig mellan då och sen. Fine, kom igen då ångest, give me your best shot. Då får jag bara över mina färdigheter mera..

Jag har.. så länge jag kan minnas haft problem med min självbild och mat.
För några år sen så utvecklade jag full Bulimi och gick på en klinik för det.  
Samtalsgrupper, grupper man åt tillsammans u name it.



När jag tänker tillbaka på den tiden snörps mina luftvägar ihop. Jag har haft väldigt många svåra år..många år av psykiskt dåligt måeende. Men de åren med Bulimin var nog de värsta.. så otroligt självförgörande sjukdom.
Jag bodde helt själv i en liten skolåda till lägenhet i stan. Inga vänner att nämna, social fobi, sjukskriven för depression, vänd ryggen av samhället..f-kassan..arbetsförmedlingen. Jag minns att mitt enda sysselsättning på dagarna var att sova. Inför kvällen planerade jag vad jag skulle handla..sen gick jag och handlade..Varorna skrek mitt namn ifrån hyllorna.. Gick med blicken i golvet ock skämdes, låtsades vara normal, undrade om det syntes på mig. Undrade om smala söta tjejen i kassan förstod. Skämdes skämdes skämdes. Iaktog folk på väg hem och fantiserade om att få vara dom. Undrade vars dom var på väg och vad dom skulle göra under kvällen. Jag visste ju allt för väl vars jag var på väg och vad jag skulle göra resten av kvällen/natten.

Alla mina pengar gick åt. Skyndade mig hem, såfort jag kom innanför dörren så slet jag upp förpackningarna och åt allt på stående fot. fort fort skulle det gå. Jag minns särskillt en gång då jag åt en falukorv precis som om det hade varit en banan..skalade den och åt..grät, tuggade, svalde, grät, tuggade ännu mer och svalde. Var rädd att grannarna skulle höra mig. Se mig, undra.

Jag minns att min mamma kom och hälsade på mig ibland när de hade ärenden inne i stan. Jag var så olidligt ensam. Så ensam att hennes besök nästan bara gjorde det värre, för varje gång hon for så bröt jag ihop efteråt. Hoppades att hon skulle vända om, komma tillbaka och ta mig därifrån.. iväg ifrån allt.

Minns alla de gånger det blev stopp i avloppet i handfatet..hur jag stod i bara trosor och försökte rensa och skruva ihop avloppsdelarna.. lukten..    Jag vill aldrig mer tillbaka till det livet. Det livet är värre än döden.

 

Jag gjorde mig själv så illa..på så många olika sätt samtidigt. Jag svälte mig, hetsåt, laxerade, tryckte i mig skumma bantningspiller, skar mig, självmedicinerade/överdoserade, hetsmotionerade, inledde relationer med killar som ..låt oss säga jag önskar jag aldrig träffat.. allt det där om och om igen varje dag.
Gör ont att skriva, allt jag behövde var ju en kram.
Jag mådde ju redan så dåligt, varför skulle jag straffa mig mera då redan?

 

Känns också viktigt att påpeka, att förutom all skada jag gjorde på mig själv, så blev jag aldrig smal!
Syntes knappt någon skillnad, trots allt helvete. Så allting var i efterhand så jävla bortkastat.
Tänk om jag hade lagt tid och energin på något annat istället? Hade inte funnits några gränser för vad jag hade kunnat åstakomma då..

Grejen med Bulimi är ju att de som lider ofta står kvar på normalvikt.
Det är inte alltid lätt att se utifrån att någon lider av det..
Minns att jag ibland önskade att det syntes mer utanpå, så jag kunde bli mer taget på allvar..

Det har blivit bättre, det kan bli bättre. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde att jag inte är där nu, utan där jag är idag. Jag vet att mycket (nästan allt) jobb har jag gjort själv. För ingen kan göra det åt en.. Kanske har jag bara växt ifrån lite..mognat. Självklart har jag fortfarande dagar.. då jag halkar tillbaka, då jag tränar maniskt, tackar nej till den där bullen för att jag säger åt mig själv att jag inte är värd den..Stunder då stoppa fingrarna i halsen för att kunna andas lite lättare är frestande. Visst, vissa gånger händer det att jag också gör det.. Jag tror aldrig man blir helt frisk från en ätstörning, vissa tankar etsar sig fast.
Men, man kan lära sig att inte lyssna på dom, att göra tvärtemot.

Jag har kommit en bit på vägen. En bra bit på vägen. Så lång bit att jag idag för första gången..på tja, kanske 15år.. såg mig i spegeln och tyckte om vad jag såg. Jag var STOLT. jag ÄLSKADE!

visst, det finns saker man kan förbättra, det finns det ju alltid. nån cm här..nått lyft där..
MEN jag accepterade det jag såg. jag DÖG.
..och det är en bra jävla bit på vägen!

Det är stort, så oerhört stort mina vänner.. jag trodde aldrig att jag skulle få känna så.
Visst kan man bli bitter å känna "varför kunde jag inte få känna såhär för 10år sen??!"

men.. man kan också tänka  "vissa känner kanske aldrig denna känsla så länge de lever" ?


Mina vänner, mina medsystrar..ville bara säga det. Kämpa på!
Det finns visst ljus i tunneln, om man vill. Och det är inte alltid ett tåg! ;)

 

 

efterord. ..usch, kände att det blev lite rörigt i texten, får be om ursäkt,
känner bara att jag har så mkt att säga inom det här ämnet.. slutord tack för att du tog dig tid och läste.

 

 

 

Hej hej!
Hoppas ni har det bra. Jag påbörjade min DBT behandling igen efter ett 9 månaders uppehåll.
Var en del nya tjejer i gruppen och jag var rätt nervös innan, slank ner både en xanor och en cigg
(jag som aldrig typ röker annars?) Kände iaf två tjejer lite sen förut, så det kändes tryggt.

Var helt nya gruppledare också, lite synd då jag verkligen gillade de förra..
Men de nya verkade faktiskt väldigt bra de också. Rutinerade, sånnt gillar jag.
Kändes som iaf en av dom förstod mig..

Som vanligt pratade jag mest ..för de andra satt mest tysta.
Men jag har bestämt mig att inte ha dåligt samvete för det.
Det här är min LIVS chans, den kommer kanske bara en gång.

Och jag ska ta den!

Eftersom det var första gången så gick vi igenom tradiga saker som gruppregler osv.
Sen pratade vi lite om WISEMIND som det så fint heter. Det är när man tar beslut efter att ha vägt in både förnuft och känsla. För det mesta så tar jag alla mina beslut på enbart känsla.. Så veckans läxa för mig blev att då och då tänka till om hur det såg ut, om jag var 80% känslostyrd, och bara 20% över till förnuft.. ni fattar?





Annars då?
Ja.. är besviken på min terapeut, hon har blivit sjuk och svarar inte på sms när jag behöver henne som mest.
Min relation till min pojkvän sliter mig itu just nu..mkt energi går åt till att härgergera det..
Hon som vi kan kalla "M" svarar inte på sms för att hon är förkyld.. kom igen?
Jag skulle förstå om hon var magsjuk eller nått.. ett sms kan man faktiskt slänga iväg till en person i kris..särskillt när man har lovat att finnas där 24/7 med råd och hjälp.

 

Så.. har blivit en del behovstabletter nu.. Jag sover jättedåligt..så sömntabletter måste jag också inta för att palla.. Och jag som just försökt trappa ur dom.. AJA, var sak har sin tid!

Det var en lägencheck!  skriiiv till mig ni som läser, känns verkligen som om jag skriver för mig själv här..
Har ni inga frågor, vadsomhelst? kommentera iaf.

Kramar! /BorderlineBella

Hej allihopa/ingen?

Har inte skrivit..har hänt mkt den senaste tiden.

Hatar förändringar.. och separationer.. ovisshet..

Har iaf flyttat ifrån mitten av sverige tillbaka upp norrut igen. Efter 9månader av "klaramigsjälv"
Lämnat min sambo där..fina huset ute bland hästar och kossor å katter..

 

Men det var mitt beslut, för jag vill ha ut mer av mitt liv. Vet inte om det är dårskap eller hoppet som tog beslutet..

 

Så allt är jättejobbigt. Bor hemma hos mina föräldrar för tillfället. Vilket är extremt jävla jättejobbigt. Har inte ens gått en vecka och de vill redan bli av med mig. Faktum är att det bara tog en dag innan mamma började prata om söka lägenhet och skaffa jobb..

 

Jag ska ju fullfölja min dbt-utbildning inne i stan. Vilket känns jättebra. Vill må så bra som jag bara kan.

Nu skriker dom och bråkar där nere i köket, så jag kan inte gå ner för att äta lunch.
Min pappa och jag har minst sagt en stormig relation.. och jag kan inte tolka det annat än att han typ hatar mig.
Allt jag gör är fel.. Blir så himla ledsen att han inte kan bete sig som folk emot mig ens en dag.
Bara massa invalideringar av olika skal..Verkar inte kunna göra nått som inte irriterar honom.. å mamma och han bråkar om mig och blir osams = då blir han ännu mer sur på mig och tycker det är mitt fel.. jävla röra!
Som pågått jäävligt länge nu..

 

nej usch.. det här är ingen bra miljö för mig.. men vars ska jag annars ta vägen? Då rädslan för stora stygga ensamheten suger i magen varje kväll?

 

detta skulle ju inte bli en "tyck synd om mig" blogg.. sorry

 

 

 

Återkommer väl.   Kämpa på!