Heej, var ett tag sen nu igen *skärpning*
Blir alltid så, har så många tankar, så mkt jag skulle kunna/vilja skriva om, men sen glömmer jag bort..

Hursomhelst..tänkte skriva lite om jobb, och hur det blir när man får krav på sig för att ingen fattar..att man kanske inte är lika kapabel som "alla andra" jämt.

Idag blev det jobbigt. Jag skulle börja jobba kvällsskiftet kl fyra på eftermiddagen. Jag ska påbörja en 8dagars jobbperiod utan ledigt nu.. bara det får min mage att knyta sig. Just det här att inte ha pauser att vila på. Jag behöver det. Jag klarar det inte annars. Jag vet inte om det är bara jag. Men om någon säger heltidsjobb åt mig eller visar ett schema så svartnar det typ för mina ögon.. Jag får kvävningskänslor och tårarna ligger nära till hands. Jag behööver ledig tid, att ladda mina batterier på.. Jag kan jobba typ.. tre dagar i rad, sen är jag nära utmattningsdeppression ungefär :/

Folk fattar inte, inte ens när jag försöker förklara..att det tar SÅ mkt kraft av mg att bara VARA på jobbet. Bland kollegor, det sociala samspelet..sen hem och oroa sig inför nästa jobbpass..Mina föräldrar tex, kommer nog aldrig förstå.. :(  Min pappa har haft VÅLDIGT svårt att förstå att jag inte har ett heltidsjobb..jag vet inte om det är hans generation eller nått.. men det känns som om mitt värde alltid kommer att mätas i hur många timmar jag är på jobbet..Kan inte ens räkna hur många gånger jag brytit ihop bara efter att han sagt saker som "Är du ledig idag?" "Jasså du jobbar inte heltid?" "hur många procent jobbar du då?" "om du bara skaffade dig ett jobb så kommer allt lösa sig" osv osv i olika former..Han är så jäävla snabb med sånna kommentarer..och dom punkerar mig lika hårt varje gång. Nu för tiden har han väl blivit lite bättre. Har börjat lära sig att det är tre saker som jag absolut inte vill disskutera med honom för att det leder alltid till bråk.

1 Jobb

2 Mat/träning/bantning

3 Sovtider dvs vända på dygnet ..

 

 

för det är så otroligt känsligt ämne för mig. Det påminner mig om att jag aldrig kommer vara som alla andra..kunna räcka till.. göra honom stolt.. vara någon dom skryter om till resten av släkten..

 

Iaf, vars var jag? om bort mig lite,kan prata väldigt mkt om min far.. och hur han påverkat mitt mående..

 

Just ja, det kräver mkt energi att vara på jobbet. Redan innan sommaren så tog jag modet till mig och mejlade min chef, där skrev jag att eftersom jag var sjukskriven 50% så passade mitt sommarschema mig bra (var lite mindre än femtio procent) Men nu är det så att behovet av arbetskraft på mitt jobb är väderberoende..(jobbar som badvakt) Så jag fick veta att var det soligt så kunde man behövas mer. Sånt där är jobbigt för mig, att inte få det konkret, utan bara veta att det kaaan bli mer.. Orosfrön såddes redan då vill jag lova.

 

 

Iaf! Nu har det ju såklart blivit så att varje gång det är soligt så försöker dom ringa in mig tidigare..
Idag var det fyra timmar tidigare.. och jag ville verkligen inte. Jag avskyr att jobba då det är mkt folk, överalt skrikande ungar som jag ska tillrättavisa..Jag är sjukt osäker i min vuxenroll, hatar att göra folk besvikna, KAN typ inte vara sträng, ens om jag försöker..  Gissa då hur kul jobbet som badvakt är när det fullkommligt MYLLRAR av folk överallt? Nä fy, och vara i folks blickfång hela tiden..känns som om jag går på catwalk eller nått.. Har fått ta xanor nästan varje pass då det varit bra väder.. :(

SÅ, imorse satte jag mobilen på ljudlöst..men när jag vaknade hade jag både sms och mobilsvar från jobbet.
Och jag kände bara att jag VILL INTE.. men tankarna bara snurrade kring vad de nu kommer säga om mig, hur det blir att komma dit ikväll..vilken svikare jag var osv osv..(jag vet tex att folk på jobbet redan pratat om mig bakom min rygg och varit arg på att jag inte svarar i telefon..) Jag kunde inte njuta en minut av mina lediga timmar! Så tillslut smsade jag min psykolog och bad om råd.. Hon sa bara att jag skulle ringa upp och säga att jag var upptagen. Men för mig är det otroligt ångestfyllt. En 10a på skalan ungefär.. Bara att svara när de ringer första gången. No way.
Och hitta på en dum lögn.. Jag HATAR att svara i telefon när jag inte vet vad folk kommer kräva av mig! Jag hatar att svara när jag inte vet vem det är som ringer.. sms är bättre, eller mobilsvar, får då får jag tid att hitta på en ursäkt.. Har tom gått så långt att jag förra sommaren gick miste om ett sommarjobb, bara för att jag inte svarade på okänt nummer när de skulle nå mig.. Har även sagt till vänner att jag har telefobi och att de får skicka sms om de vill nått.. :/

 

Jag har försökt att säga till folk jag jobbar med att jag inte vill jobbamer än jag måste, men ingen verkar förstå.. ingen kan väl tro att en barnlös person i sina unga dar inte vill dra ihop pengar.. En på mitt jobb (en kille lika gammal som jag) bara skrattade mig rakt i ansiktet och kallade mig lat! 

 

De förstår inte.. de tror bara att jag är arbetsskygg.. och skum..  men det är jag väl också.. skum..

 

Men jag hatar verkligen den här fördomen alla verkar ha att ALLA unga ska VILJA jobba så mkt de bara får..
det är ju inte sant.. eller är det bara jag?

 

Undrar om någon ens orkar läsa all min smörja? 

 

Iaf, jobbet jag har nu ville veta hur mkt jag ville jobba till hösten. Usch.. jag sa två kvällar i veckan och nån helg kanske?
Dom måste ju tro jag e knäpp..

 

Jag ska ju få börja arbetsträna via arbförmedlingen, fkassan å soc till hösten..
Men jag vet inte, är så jävla kluven..å ena sidan vill jag tjäna egna pengar och ha ett "riktigt" jobb..klara mig själv.
Å andra sidan vill jag vara på ett ställe där jag inte behöver ljuga om allt, låtsas vara fullt arbetskapabel..och kunna trappa upp långsamt.  

 

Jag vet att jag ligger på en kapacitet på ca 50% nu.. men är jag timvikarie så blir man ju hela tiden jagad och nerringd.. och halvtids jobb (fasta) är svåra att hitta..

Jag kan inte heller komma på vilket ställe jag skulle stå ut med. Ingenting inom vård iaf! (är uska)
Skulle vilja jobba på ett cafe.. men hetsätningsrisken är för stor e jag rädd :(

 

 

 

Sen vill jag inte vara bland så mkt folk..  inget serviceyrke, blir så sårbar då.
Klarar inte av när folk är otrevliga och krävande ..

 

Skulle helst vilja sitta på nått kontor eller i en källare haha..

 

 

 

 

 

Förslag?

 

 

nä, nu måste jag sova.. jobbet kommer säkert ringa tidigt imorgon med..
Undrar vad jag ska ljuga ihop för historia denna gång?