ugh. har ingen jag kan prata med..

önskar jag hade en vän :(

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ja mina vänner.. har ni hört uttrycket what comes up, must come down?

samma sak gällde då tyvärr mig..

 

jag som kämpat mig fram genom sommaren med jobb å kroppsnojjor..och ändå klarat mig helt ok.

 

för några veckor sen kom ledsamheten.. och sen hetsätningarna så klart.

och i förrgårnatt även självskadorna..  :,(  jag som klarart mig så länge..

Men ni som vet.. VET hur starkt suget blir..och man intalar sig att "jag har inget annat val"
Igår kom självmordstankarna..  inte kul alls.

 

utlösande faktorn? Tja..vad är inte en utlösande faktor kan jag ibland känna..
Nej, men denna gång var det pojkvännens mamma och mormor som var på besök i stan.
Jag och min pojkvän har ett ganska..till och från (mest till om du frågar mig) dysfunktionellt förhållande.
(kan skriva ett annat inlägg om borderline och nära relationer..)

Iaf, dom kom hem till han och jag kom dit för att hälsa på..

 

Ni vet när man är ny i ett förhållande, och man gör allt för att göra ett så gott intryck som möjligt inför dennes familj? Ja, jag gjorde det. I början, sen rämnade väl fasaden kan man säga, när jag inte orkade fakea hela tiden. Så denna gång orkade jag inte ställa massa frågor (som jag annars alltid gör)
Och vad händer? Jo..det blev helt tyst..ingen frågade mig nånting INGENTING, inte "hur är läget med dig då?" eller " hur gick sommarjobbet då?" Inget jävla ting.. Dom pratade bara med min kille, jag kände mig så jävla ignorerad.

 

Och sådär fortsatte det.. De städade och tvättade, strök och sata och hans moster och kläckte ur sig saker som fick mig att känna mig som sämsta lataste flickvännen i världen (ni vet den där gammelmodiga inställningen att kvinnan ska göra allting hemma och mannen bara ska lägga upp ett par skitiga strumpor på soffbordet och ha maten väntandes när han kommer hem efter jobbet? Ja, precis den. Den har inte jag. Jag är feminist, jag tror på jämnlikhet mellan könen,,sen har jag gett upp hoppet om min killes hem ..det är och kommer alltid förbli ganska (läs mkt) stökigt..kan inte ens räkna hur många ggr jag försökt styra upp där...)  men allt det där VET ju inte dom..och jag kände bara hur jag kokade inombords åt deras antydningar..Tillslut kom ledsamheten ikapp mig..i en kombo med allt för mkt matmissbruk och ett jävla vändande på dygnet.. Alla har något som gör mest ont. Något som man inte klarar av att hantera på ett bra sätt. Min sak är känslan av utanförskap!

 

Men suprise suprise, när jag försökte prata med min kille om det så kom de gamla vanliga "du bara inbillar dig" "du överregerar" "du övertolkar allting" and so on.. När han sedan somnade ..ja..

 

Kan säga att det värsta efter självskada är att duscha dagen efteråt..det svider så mkt..

och det näst värsta måste vara att byta om i ett fullt omklädningsrum med snobbiga tjejer på gymmet..
Eller tvingas ha långärmat på sommarens varmaste sista dagar..  för att man skämms.

 

 

 

 

 

Vad ska folk tro? dom skulle bara veta..

 

Japp.. men idag är det lite bättre..var DBT gruppsstart idag. Mindfulness. Ge mig. 
Läxan för veckan är att vara i nutid istället för dåtid/framtid.. ska verkligen försöka..

 

Nä, nu sa jag ta ett långt varmt bad..laga något gott till middag och försöka se till det goda i livet. Mina katter tex <3

 

du kan säkert hitta nått du med? om du riktigt försöker?

 

 

kram på er!

Telefonfobi..  jag KAN bara inte svara i telen..när jag inte vet vad dom vill mig..

folk tror jag är knäpp.. är jag väl också kanske..

 

 

 

detta beteende har satt mig så mkt i skiten, endå kan jag inte sluta.. 

 

 

nyss ringde en vän..som jag ska träna med ikväll.. nu gäller det att ljuga ihop nått så man slipper..

 

 

 

 

 

 

helvete.. suttit framför datorn hela dagen och klickan hem prylar..

lönen kom idag och jag har redan shoppat upp två TUSEN kr på träningskläder bla :(

 

jag är fan helt jävla dum i huvudet..
kommer hamna i lyxfällan en dag..

jävla jävla ebay.

 

men jag får må bra för en stund..

får en riktig kick.. någon som känner igen sig? :(

 

jag har en garderob som svämmar över.. och hälften av kläderna har jag ju aldrig.. för jag går ju aldrig på fester..

fatta så meningslöst egentligen..

 

 

jag har tom haft godeman ett tag.. det var både bra och dåligt.. så tråkigt att inte kunna shoppa.

förstå mig rätt, jag är ingen som skiter i räkningarna eller så.. är mer så att jag hellre inte äter på en vecka för ett par jeans skull..

 

 

men det är så kortvarigt.. när jag öppnat paketen så går ruset över, och jag tycker mer att min kropp inte duger.. sen måste jag ge mig ut efter nya plagg.. uhh  :(

 

förbannelse.

 

 

 

 

 

 

 

föressten?

 

ni har väl denna app på telefonen? om inte så skaffa den! den kostar litegrann typ en tjuga men det är värt det..hade mkt hjälp av den förut.. kanske ska ta hem den igen..

 

 

 

 

 

 

update. jag hoppade av mitt lamotrigin.. jag höjde dosen avsevärt (i samråd med läkare) och efter några dagar så började jag må så himla illa på morgonen efter att jag tagit de? Jag blir yr och riktigt kräksjuk. Efter fyra sådana dagar gav jag upp skiten.. hade endå inte kännt någon stabilisering.. hade fortf mina "hamnaframförettstupavingenting" svängningar..Och eftersom jag har nya läkare varje gång.. så är det ingen som vet om detta nu.. för ingen uppföljningstid är inbokad (oh vad jag älskar psykiatrin..)

 

typiskt, hade hoppats att den skulle göra mig lite tapprare.. :,(

 

ska man alltså vara såhär missanpassad livet ut? lovley

 

 

 

Heej, var ett tag sen nu igen *skärpning*
Blir alltid så, har så många tankar, så mkt jag skulle kunna/vilja skriva om, men sen glömmer jag bort..

Hursomhelst..tänkte skriva lite om jobb, och hur det blir när man får krav på sig för att ingen fattar..att man kanske inte är lika kapabel som "alla andra" jämt.

Idag blev det jobbigt. Jag skulle börja jobba kvällsskiftet kl fyra på eftermiddagen. Jag ska påbörja en 8dagars jobbperiod utan ledigt nu.. bara det får min mage att knyta sig. Just det här att inte ha pauser att vila på. Jag behöver det. Jag klarar det inte annars. Jag vet inte om det är bara jag. Men om någon säger heltidsjobb åt mig eller visar ett schema så svartnar det typ för mina ögon.. Jag får kvävningskänslor och tårarna ligger nära till hands. Jag behööver ledig tid, att ladda mina batterier på.. Jag kan jobba typ.. tre dagar i rad, sen är jag nära utmattningsdeppression ungefär :/

Folk fattar inte, inte ens när jag försöker förklara..att det tar SÅ mkt kraft av mg att bara VARA på jobbet. Bland kollegor, det sociala samspelet..sen hem och oroa sig inför nästa jobbpass..Mina föräldrar tex, kommer nog aldrig förstå.. :(  Min pappa har haft VÅLDIGT svårt att förstå att jag inte har ett heltidsjobb..jag vet inte om det är hans generation eller nått.. men det känns som om mitt värde alltid kommer att mätas i hur många timmar jag är på jobbet..Kan inte ens räkna hur många gånger jag brytit ihop bara efter att han sagt saker som "Är du ledig idag?" "Jasså du jobbar inte heltid?" "hur många procent jobbar du då?" "om du bara skaffade dig ett jobb så kommer allt lösa sig" osv osv i olika former..Han är så jäävla snabb med sånna kommentarer..och dom punkerar mig lika hårt varje gång. Nu för tiden har han väl blivit lite bättre. Har börjat lära sig att det är tre saker som jag absolut inte vill disskutera med honom för att det leder alltid till bråk.

1 Jobb

2 Mat/träning/bantning

3 Sovtider dvs vända på dygnet ..

 

 

för det är så otroligt känsligt ämne för mig. Det påminner mig om att jag aldrig kommer vara som alla andra..kunna räcka till.. göra honom stolt.. vara någon dom skryter om till resten av släkten..

 

Iaf, vars var jag? om bort mig lite,kan prata väldigt mkt om min far.. och hur han påverkat mitt mående..

 

Just ja, det kräver mkt energi att vara på jobbet. Redan innan sommaren så tog jag modet till mig och mejlade min chef, där skrev jag att eftersom jag var sjukskriven 50% så passade mitt sommarschema mig bra (var lite mindre än femtio procent) Men nu är det så att behovet av arbetskraft på mitt jobb är väderberoende..(jobbar som badvakt) Så jag fick veta att var det soligt så kunde man behövas mer. Sånt där är jobbigt för mig, att inte få det konkret, utan bara veta att det kaaan bli mer.. Orosfrön såddes redan då vill jag lova.

 

 

Iaf! Nu har det ju såklart blivit så att varje gång det är soligt så försöker dom ringa in mig tidigare..
Idag var det fyra timmar tidigare.. och jag ville verkligen inte. Jag avskyr att jobba då det är mkt folk, överalt skrikande ungar som jag ska tillrättavisa..Jag är sjukt osäker i min vuxenroll, hatar att göra folk besvikna, KAN typ inte vara sträng, ens om jag försöker..  Gissa då hur kul jobbet som badvakt är när det fullkommligt MYLLRAR av folk överallt? Nä fy, och vara i folks blickfång hela tiden..känns som om jag går på catwalk eller nått.. Har fått ta xanor nästan varje pass då det varit bra väder.. :(

SÅ, imorse satte jag mobilen på ljudlöst..men när jag vaknade hade jag både sms och mobilsvar från jobbet.
Och jag kände bara att jag VILL INTE.. men tankarna bara snurrade kring vad de nu kommer säga om mig, hur det blir att komma dit ikväll..vilken svikare jag var osv osv..(jag vet tex att folk på jobbet redan pratat om mig bakom min rygg och varit arg på att jag inte svarar i telefon..) Jag kunde inte njuta en minut av mina lediga timmar! Så tillslut smsade jag min psykolog och bad om råd.. Hon sa bara att jag skulle ringa upp och säga att jag var upptagen. Men för mig är det otroligt ångestfyllt. En 10a på skalan ungefär.. Bara att svara när de ringer första gången. No way.
Och hitta på en dum lögn.. Jag HATAR att svara i telefon när jag inte vet vad folk kommer kräva av mig! Jag hatar att svara när jag inte vet vem det är som ringer.. sms är bättre, eller mobilsvar, får då får jag tid att hitta på en ursäkt.. Har tom gått så långt att jag förra sommaren gick miste om ett sommarjobb, bara för att jag inte svarade på okänt nummer när de skulle nå mig.. Har även sagt till vänner att jag har telefobi och att de får skicka sms om de vill nått.. :/

 

Jag har försökt att säga till folk jag jobbar med att jag inte vill jobbamer än jag måste, men ingen verkar förstå.. ingen kan väl tro att en barnlös person i sina unga dar inte vill dra ihop pengar.. En på mitt jobb (en kille lika gammal som jag) bara skrattade mig rakt i ansiktet och kallade mig lat! 

 

De förstår inte.. de tror bara att jag är arbetsskygg.. och skum..  men det är jag väl också.. skum..

 

Men jag hatar verkligen den här fördomen alla verkar ha att ALLA unga ska VILJA jobba så mkt de bara får..
det är ju inte sant.. eller är det bara jag?

 

Undrar om någon ens orkar läsa all min smörja? 

 

Iaf, jobbet jag har nu ville veta hur mkt jag ville jobba till hösten. Usch.. jag sa två kvällar i veckan och nån helg kanske?
Dom måste ju tro jag e knäpp..

 

Jag ska ju få börja arbetsträna via arbförmedlingen, fkassan å soc till hösten..
Men jag vet inte, är så jävla kluven..å ena sidan vill jag tjäna egna pengar och ha ett "riktigt" jobb..klara mig själv.
Å andra sidan vill jag vara på ett ställe där jag inte behöver ljuga om allt, låtsas vara fullt arbetskapabel..och kunna trappa upp långsamt.  

 

Jag vet att jag ligger på en kapacitet på ca 50% nu.. men är jag timvikarie så blir man ju hela tiden jagad och nerringd.. och halvtids jobb (fasta) är svåra att hitta..

Jag kan inte heller komma på vilket ställe jag skulle stå ut med. Ingenting inom vård iaf! (är uska)
Skulle vilja jobba på ett cafe.. men hetsätningsrisken är för stor e jag rädd :(

 

 

 

Sen vill jag inte vara bland så mkt folk..  inget serviceyrke, blir så sårbar då.
Klarar inte av när folk är otrevliga och krävande ..

 

Skulle helst vilja sitta på nått kontor eller i en källare haha..

 

 

 

 

 

Förslag?

 

 

nä, nu måste jag sova.. jobbet kommer säkert ringa tidigt imorgon med..
Undrar vad jag ska ljuga ihop för historia denna gång?