Livet knagglar sig fram.
Jag har klarat mig bra utan Lyrican. Är stolt över mig själv för det.
Och att jag inte började trycka mina behovsmediciner som en pilleriller, det var jag rädd för först..

 

Min 50% sjukskrivning går ut om några dagar.. har fortfarande inte fått några pengar ..såklart.
Trodde inte annat heller. Igår ringde det nån tomte från f-kassan och rabblade massa nummer  och matematiska formler i mitt öra och avslutade med "godkänner du det beslutet?"  Ptjaa. vad ska man säga? Jag är ingen mattesnille, särskillt inte i telefon (har en lightversion av telefonfobi) Så jag sa ja.

 

Och när jag nu fick papperna hem ser jag att de har valt att grunda min inkomst på två månader, varav en jag bara jobbade ett enda pass! Jag får alltså en skitrisigt årsbelopp som dom sen ska grunda min ersättning på. Kul.

 

Ska iaf träffa en läkare nästa vecka och se om jag får förlängd sjukskrivning.. Hoppas inte det kommer nya papper med massa frågor hem då..

 

 

I veckan gjorde jag nått som jag inte normalt gör. Jag satte upp mig på 5dagar i rads jobb. Helpass..
Det var jävligt jobbigt, och jag höll på att gå under av mental stress.. men jag klarade det. Jag gjorde de fan!

 

 

Svårast för mig på jobb är relationer till arbetskamrater..  kamrater å kamrater.. finns ju alltid folk som är otrevliga..

sånt tar så mkt energi för mig..

 

En dag kom jag hem och bara grät. Jag hade fått ta så mkt skit på ett av mina jobb. Jag blev spottad på, bajsad på, svuren åt, skriken åt, och slagen...

 

 

 

 

 

En vardag som uska inom demensvården jag vet.. men endå..

 

Ska leta mig ett annat jobbhar jag bestämt mig för..

 

Nä, ja, hej!